ibland blir allt bara för mycket, det är då man bryter ihop. man är helt nere, allt dåligt som finns i ens huvud är samlat och man blir i stort sätt blind. man ser bara det dåliga, som om det inte finns något bra. jag har brytit ihop många gånger men när man sen ser allt det bra, sina vänner och andra bra saker så känns allt bra igen. jag brukar skratta åt att jag är ledsen för att jag tycker att jag är så patetisk. så vad skulle man göra utan sina vänner? då skulle man ju fortsätta vara blind, eller oavsett om man var blind eller inte så hade det inte varit någonting att se

ibland känner jag mig så smart, men för att kunna vara smart så måste jag få tänka